MITT I FOLKHEMMET

Fredagskvällen var ganska lättsam, lördagen blev mer tung och känslosam. Lördagen bestod av en rad olika workshops. Den började med en historialektion om varför det blev krig i Bosnien överhuvudtaget. Jag tänker inte skriva ner allt det vi fick lära oss här, kanske lite mer kortfattat vid ett annat tillfälle. Konflikten är svår att hålla föreläsning om. Det var inte så väldigt många år sedan den inträffade, närmare bestämt ungefär 20 år sedan bara, och på långt all fakta kring kriget har kommit upp i ljuset än. Jag tycker det är fel att vi inte läser mer om Bosnienkrigen i skolan, men det är och andra sidan så enkelt när alla fakta inte är framlaggd än. Lärarna är nog rädda att presentera nått som sedan i framtiden inte visade sig vara sant. Överlag tycker jag att skolan är dålig att undervisa om våra nutida historiska händelser som är lika viktiga om inte mer än de som händer för tillexempel 300 år sedan. Men mer om det någon annan gång...

 

Våra "historielärare"/ledare gjorde ett bra jobb att berätta om konflikten trots att det är knivigt. Efter lektionen delades vi upp i tre olika grupper. Min grupp hamnade på dagens mest tunga workshop. Vi såg en BBC dokumentär inspelad av en reporter i staden Mostar, där det utkämpades väldigt blodiga strider under en lång period under kriget. Hela staden blev ett slagfält och delades upp i två. Jag kommer försöka förklara konflikten och vilka olika grupper som stred mot varandra och varför, men inte i detta inlägget. Det jag kan säga nu är att konfliken var så invecklad och det gör att det är svårt att uttyda vilka som stred mot varandra i staden Mostar och vilka de olika grupperna ingick allianser med i olika frågor.

 

Filmen visar verkligen allt. De olika sidorna beskjuter ständigt varandra med granater och maskingevär. Staden ligger i en dalsänka och krypskyttar beskjuter stadnes befolkning från kullarna. Ska du ut på gatorna måste du springa, och vissa gator kan du inte gå på alls, för det skulle innebära döden. Journalisten träffar läkare och frivilliga, som jobbar dygnet runt på ett torftigt sjukhus för att hjälpa alla sårade. Han träffar männiksor som precis flytt från den andra sidan, han träffar och filmar en dam och hennes just avlinda man. Han träffar militärer som för två år sedan jobbade som arkiteker eller höll på å utbildada sig till jurist, som nu har lärt sig att döda för att överleva. Allt detta med det ständiga ljudet av bomder och skjutande i bakgrunden. Det är svårt ge en rättvis bild av dokumentären, men bilderna kommer finnas i mitt minne för alltid. Förhoppningsvis kommer jag lite längre fram att kunna ge er en länk till dokumentären.

 

I Mostar finns en en flod, denna floden blev gränslinjen mellan de två stridande grupperna i staden. Över floden löpte en bor som i kriget bombades sönder, och som tillslut störtade ner i floden. Bron använder så länge det gick, till att bland annat transpoterna sårade från ena sidan till den andra. Här är en bild på den halv sönderbobade bron och en sönderbombad stad runt om kring. Vi kommer åka dit, så bilder på hur platens ser ut idag kommer ni får se efter påsk.

 

 

Efter den väldigt tunga filmen gick vi, väldigt dämpade, vidare till nästa station. Där pratade Becca om RKUF i Kalmar och så fick vi spela ett litet rollspel om hur det är att vara på flykt. Vi fick lista fyra personer och fyra saker på en lista. Spelet gick ut på att vi var tvungna att fly från Sverige och på flykten till ett annat land ställdes vi inför olika val som innebar att vi ibland fick stryka saker eller personer på vår lista. Att sätta sig in i situationen och behöva välja vem av ens nära och kära man måste stryka var jobbig, det gav verkligen en inblick i hur det kan vara att vara flykting.

 

På den sista stationen pratade vi bland annat om de männskliga rättigheterna. Vi fick göra en övning där vi fick plocka bort ex antal av rättignehrna. De väckte också endel tankar, vad är egentligen viktigt? Vad skulle man prioritera? Vad bra vi har det i Sverige som tar så många av rättigheterna förgivet! När vi var klara på den statioen var det återsamling och avslut. Vi konstaterade att det är 20 dagar kvar tills vi reser och efter helgen var alla ännu mer peppade på att resa!