Morfar 1 år


Idag är det ett år sedan som morfar tid sina sista andetag. Vi va alla här, inte just när det hände men vi hann alla komma och säga vårt hejdå. Att vaka och följa honom till slutet det va det bästa vi kunde göra, han visste att vi va där för att han skulle dö, han var redo och var nog nöjd över att ha oss där.
 
Dom dagarna vi vakade var som att leva i en bubbla, världen stannade till, allt blev overklighet men i bubblan fanns vi för varandra. Tiden i bubblan gav ett bevis för att vi tillsammans är starka, det va så fint att upptäcka det!
 
Här är det minnestal jag höll på minnestunden vi hade några veckor senare:
 
Äldsta minerna av dig är Sandvik. Klipporna, med dig i solen skrynklig och brun skrubbandes med en sten på hälarna.
Att gå hem i badrock från morfars brygga å öppna alla dörrarna
Träskor och slita raggsockar till en urblekt t-tröja å blå kortbyxor med resår. Frukostmackan på morgonen som små konstverk, och ljudet av när du klipper gräslöken för att toppa allt sammas med.
Vinboxen som alltid va ditt ansvar, hur du långsamt torkar runt öppningen till ölburken, långsamt snurrar på den å suckar belåtet.
Svampskogen och blåbärsbuskarna.
Det är barndomens  morfar, snäll, trygg men lite läskig och väldigt respektingivande.
Av dig fick jag lära mig, att spara det är något fint det!

Samma bild av dig hade jag länge, även fast vi inte va små längre å att du inte gick med oss å badade på samma sätt, så fanns du där på samma sätt. Trygg men lite läskig å fortfarande respektingivande.

När jag flyttade till Linköping fick jag lära känna en ny del av dig, morfar, du hade samma trygghet samma snällhet men du va inte lika läskig längre. Och fortfarande hade du respekt med dig men vi möttes på samma nivå, som vuxna människor.  Och  de va fortfarande lika viktigt att spara, du ville tipsa mig om alla sätt att spara i livet som student, och du frågade hur det gick i skolan och jag kände att du verkligen brydde dig om mitt liv. Jag förstod dig på ett djupare plan och jag kunde till och med hjälpa dig med saker ibland.

Jag är så väldigt tacksam att det blev så att jag flyttade hit och fick lära denna helt nya sidan av dig!

Jag kommer aldrig glömma dig, bilden av dig på klipporna i Sandvik och att man med små bäckar små kan komma till Kina!

Tack morfar! Håll en plats åt mig där vid klipporna tills vi möts där igen!
 

Glöm inte att hålla platsen vid klipporna morfar <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0